En spökis på Hallwyska Palatset, Stockholm - ”Tuss-spöket”.

Iden växte fram när jag såg ett litet gossedjur i glasmontern på vindsplanet. Där finns en samling av familjens små och egenhändigt ihopknåpade gåvor till varandra. Ser framför mig hur de yngre, barnbarnen, då för kanske 60 år sedan sydde gossedjur och andra leksaker i sin skolslöjd.

Som textilslöjdslärare berättar jag ofta spökhistorier för mina elever. Jag improviserar på teman jag plockar ur luften och jag har ofta tänkt hur det skulle vara att göra en spökis.

”Tussspöket” kom till och det av tovad ull, en teknik eleverna ofta arbetar med när jag berättar och därför blev jag inspirerad att tova tussspöket.


Jag citerar ur spökisen.

”Wilhelmina växte upp på landet. De bodde i ett stort hus med många rum och huset låg nära skogen. Det hände ofta att Wilhelmina gick ut i skogen för att leka och där mellan tallarna kunde hon ibland se vita små tussar sväva runt.”

”Tiden går och i Wilhelmina uppstår ett intresse av att samla på saker. Hon tycker alla ting vi har runt oss berättar så mycket om den vardag vi lever i och hon märker att utvecklingen går snabbt och att tingen förändras.”

”En morgon när hon stiger upp och gör sin morgontoalett märker hon att någon har flyttat på handfatet och när hon kommer till gymnastikrummet har något lyft ned ribbstolen och placerat den lutandes mot väggen. Det här upprepas, ofta på morgonen finner hon delar av sina samlingar eller sina vardagsföremål omplacerade.”

”-Vad vill ni oss? Tussarna hoppar till och blir ja, generade. En av dem svarar med en svag pipig röst…

-Vi försöker bära tillbaka de här sakerna till det skåp de stod i när de fanns i Wilhelminas barndomshem.

-Men varför? frågar Wilhelmina.

-Därför att de hör hemma där svarar tussen. Det blir tyst en stund men tussen tar till orda och fortsätter


-Alla ting har en själ, och de vet vart de hör hemma. De längtar efter skogen och bruset av forsen, för utan sin miljö blir de bara lösrykta fragment, utan något sammanhang att spegla sig i. Från dag till dag vet de inte vem som kommer att ta i dem eller vilket bord de kommer att ställas ned på och det liv de lever här, i porslinsskåpet är förödande tråkigt. De bara samlar damm och känner inte att de fyller någon funktion, att någon behöver dem. Vi har lovat att hjälpa dem ut ur denna exil, tillbaka till sitt hemland, till sitt hem.

Wilhelmina är stum. Aldrig kunde hon tro alla saker hon samlat hade så mycket tankar och känslor. Från den stunden börjar en idé gro i Wilhelmina. Alla tingen behöver en mening eller en uppgift för att känna sig levande. En natt väntar hon på tussarna i salongen och när de ser henne samlas de runt soffan och Wilhelmina berättar.

-Jag har tänkt på det ni sa, säger hon, om jag ordnar det så att alla ting vi har runt oss och som längtar efter en mening får en uppgift, kanske inte den uppgift de var födda till att utföra men en annan, nämligen att stå till förfogande för att berätta om sig själva men kanske främst berätta om den tid vi nu lever i, kan de tänka sig att stanna här hos mig? Det är ett offer från deras sida men som lön kan jag lova att de får evigt liv. Ingen kommer någonsin att ha sönder dem eller slänga dem för att man tröttnat på dem. De skall beröras med silkeshandskar och endast tittas på med varliga ögon.

Tussarna är tysta men en av dem säger med tvekan…”

-Vi skall fundera och prata med tingen.”


« Tillbaka